En råtta, en anka, en ful en och en tupp i hönsgården!

Den 5 november, söndag, är det presidentval i Nicaragua! Kampanjerna avslutades i onsdags och det var trafikkaos i hela Managua av alla kampanjfinaler. Slutet på ca en halvårslång tupp-fajt.

Jag har i ett svagt ögonblick anmält mig till valobservation, eftersom det förståss är ett gyllene tillfälle att få djupare inblick i Nicaraguas valprocess och även ytterligare en dimension av politiken här. Det råkar dock krocka med en mängd andra aktiviteter inom UBV, nyanlända praktikanter från Sverige och annat, så nu känns det hela inte som att man har många bollar i luften längre. Snarare som att man simmar i ett bollhav! Men neddrogad med Coca-Cola ska jag nog transportera mig fram till måndag morgon, då jag har ledigt.

Ni som har bra minne från tidigare brev kanske minns att jag nämnt den pakt som svurits mellan FSLN, sandinisterna och PLC, liberalerna, för att spela ut president Bolaños. Under året har pakten varit orsak till många stora demonstrationer i landet och fastän man från de två paktisternas sida hävdar att pakten är upphävd så har pakten fortsatt att utövas och urholkat politiken. Eftersom de båda partierna hade så odemokratiska president-kandidat-val inom sina partier; inom FSLN utropade Daniel Ortega sig till kandidat utan att blinka och inom PLC har man valt José Rizo, som har pappa Arnoldo Alemán styrandes i bakhåll, ni vet han som åkte i fängelse för pengatvätt, valfusk och förskingring av statsbudgeten, så har två nya partier bildats under året. Ett sandinistiskt vänsterparti, Movimiento Renovador Sandinista (MRS) och ett nytt liberalt parti, Alianza Liberal Nacional (ALN). I MRS fall var det Herty Lewites, en tidigare borgmästare i Managua och mycket omtyckt sådan, som tog ton inom FSLN, krävde demokratiska val av kandidat och som svarades av Daniel med att bli utesluten ur partiet. Någon liknande stridighet hände inom PLC, där Eduardo Montealegre drog sig ur eller blev utesluten, nu kommer jag inte ihåg vilket.

Både Herty och Eduardo hade skaffat sig så många anhängare så att de helt sonika bildade varsitt eget parti, och på mindre än ett år har dessa partier vuxit sig så starka att de nu är med och tävlar i toppen. Något väldigt intressant har alltså inträffat! I ett land där man i princip kopierat USA:s tvåpartisystem, där varje parti hade praktiskt taget hälften av rösterna var, så finns nu plötsligt 4 partier, som alla mer eller mindre har chansen att vinna. Sen finns en liten uppstickare i AC, Alianza por el Cambio, som drivs av den excentriske gamle sandinist-generalen Edén Pastora, som pratar om sig själv i tredje person. Men AC uppgår bara till ca 1 %, så det är ingen risk att han vinner.

I juli under vårt regionmöte i Honduras nådde oss dock nyheten att Herty fått en hjärtattack och dog. Det var både dramatiskt och tråkigt för oss som trodde att Nicaragua äntligen fått ett valbart alternativ. MRS droppade drastiskt, men har sedan dess faktiskt återhämtat sig starkt och oväntat. Den nye presidentkandidaten heter Edmundo Jarquín, eller "El Feo" (den fule), och tillsammans med den nye Vice-presidentkandidaten Carlos Mejía Godoy, som är en av Nicaraguas största trubadur-artister som sjöng Nicaragua igenom revolutionen, så har de nu stampat upp så mycket mark att de kaaaanske skulle kunna överraska oss på söndag, men frågan är om det räcker ända fram. Det troligaste är kanske att Montealegre, eller "Råttan", vinner, USA:s nyliberale favorit. Han och Daniel Ortega är de som lagt ned mest pengar på sina kampanjer, och faktum är att sandinisterna också är tippade vinnare.

Ett vinnarkoncept i Nicaragua är alltid att tilltala den katolska befolkningen, och detta gjorde Daniel på ett högst osmakligt sätt. I Nicaragua existerar ett begrepp som heter terapeutisk abort, något som man kan bli beviljad om tre läkare alla bedömer ens gravida tillstånd som en fara för ens eget liv, en fara för fostrets liv eller i vissa fall om man blivit våldtagen. Den katolska kyrkan har dock kampanjat för en förbjudan av den terapeutiska aborten under många år, ibland mer, ibland mindre. Detta valår har även dessa kampanjer stått som spöregn i backen och tvingat upp debatten i partiprogrammen. MRS slängde in en brinnande fackla och sa "Ja!" till terapeutisk abort och ett "nej" till att utesluta den ur brottsbalken. Daniel Ortega, som redan tidigare i år börjat spela ut sitt katolska spelkort genom att gifta sig högtidligt och katolskt med sin new-age-influerade Rosario, satte emot och uttalade sig emot aborten. Därefter följde de andra partierna efter med sina nej-uttalanden. Kyrkan såg genast chansen att få igenom en efterlängtad lagförändring och på tre veckor lyckades man driva frågan så långt , så att inte ens de fåtal riksdagsmän som var för terapeutisk abort vågade rösta ned förslaget. Trots starka påtryckningar från hela det internationella samfundet, hela kvinnorörelsen och även många läkarorganisationer så gick lagförslaget att eliminera den terapuetiska aborten igenom med enbart en vecka kvar till valet. Man vågade inte annat!

José Rizo, eller "Ankan" som han också kallas, är den minst populäre och en bit nedanför de andra i opinionsundersökningarna, men vem vet? Det kan gå hur som helst på söndag, och många säger att detta är det mest intressanta valet i Nicaraguas historia, just för att det är så oförutsägbart. Må bäste man vinna!

Här är de tävlande, och jag hade hoppats få in några karikatyrer också, men det funkade inte. Klistrar in dem i mailet i stället.
-------------------------------------------------------------
”Ankan” José Rizo från PLC
Eden Pastora från AC
”Råttan” Eduardo Montealegre från ALN
Daniel Ortega , "tuppen" från FSLN
"Den Fule" från MRS

Hur hamnade vi här?

23 juli 2006

I detta märkliga land, och med detta udda jobb, slutar man aldrig att förvånas. Min kollega Petra och jag hade bokat in ett möte med ungdomsministern på regeringens ungdomssekretariat (SEJUVE), Edwin Treminio, för att presentera våra planer på att etablera ett ungdomsprogram i Nicaragua och dessutom höra oss för om samarbete på nåt sätt var möjligt. Klockan 10.00 var vi där, punktliga som de svenskar vi är. Fram till 12.00 skulle vara lagom att ha möte tänkte vi.

På SEJUVE blev vi emottagna av en man med stort leende och som var ansvarig för "Sport, kultur och rekreation". Han försäkrade oss om att Edwin skulle komma alldeles strax, men att han dock var lite sen. Medan vi väntade kunde vi ju sitta ned och ta det lugnt, samtala lite med honom. Ok, vi satte oss ned vid ett runt bord och presenterade oss lite bättre för varann. Det visade sig att denne Edgar hade studerat i Ryssland i fyra år och varje sommar under de fyra åren hade åkt till Sverige för att jobba med jordgubbsplockning. Han berättade inlevelsefullt för oss om sina intryck av Sverige och hur mycket han hade tyckt om det. Det var ju lite kul ändå. Vi surrade på om Sverige, om hur härligt det är på sommaren, om hur jobbigt det kan vara på vintern, om mörkret och om ljuset. Och Edgar gick loss mer och mer. Han breda leende sinade aldrig och han hade verkligen något drömskt i blicken. Men kommer inte Edwin snart, tänkte vi. Nu var ju klockan faktiskt över halv elva, så vi frågade om han trodde det skulle dröja mycket längre. Men det trodde han förståss inte och föreslog strax därpå att vi skulle börja lite smått.

"Ja, ni är här för dokusåpan, eller hur?" frågade Edgar retoriskt.
"Dokusåpa? Nej, vi är här för att presentera vår organisation", rättade jag.
Edgar skruvade lite oroligt på sig, men återfattade snabbt leendet och självsäkerheten.
"Jaha, men vi skulle kunna presentera projektet för er, bara medan vi ändå väntar. Ett ögonblick, jag ska bara hämta producenten och vår samarbetspartner från Spanien som hjälper oss att utforma den". Innan vi visste ordet av hade han slunkit ut genom ett dörr i mötesrummet, för att bara någon minut senare komma tillbaka med ytterligare en smilfink, som var producenten, och en något allvarligare ung man med enorma 80-talsaxelvaddar i kavajen och ögon markerade vid konturerna som om vore de målade med kajal. Det var spanjoren.

Producenten inledde med att presentera själva idén. Detta var en dokusåpa som skulle förmedla budskap om demokrati och de politiska och medborgerliga rättigheterna. Han lade ut en lång ideologisk kontext kring syftet och det lät ju väldigt fint allting om alla dessa dygdfulla värderingar skulle återspeglas i ett TV-program som skulle tilltala tusentals, för att inte säga miljontals, ungdomar.
"Och vad handlar den om?" frågade vi.
Den handlade om kärlek mellan en överklasstjej och en musiker-kille från lägre socialt skikt. Men även om deras familjer som kom ifrån olika partipolitiska bakgrunder. Detta eftersom det är val i Nicaragua i november i år och dokusåpan ska pågå fram till samma vecka som valet. Och så var det några andra kärlekshistorier också.
"Ok, och var kommer det här med demokrati och de politiska och medborgerliga rättigheterna in i bilden? undrade vi eftersom det var lite svårt att se de direkta kopplingarna.
"Jo", fortsatte producenten, "det är det här med att rösta. Genom dokusåpan förmedlar vi vikten av att gå och rösta och att varje röst räknas lika mycket."

Vi var helt förbluffade. Det var svårt att veta hur man ens skulle reagera på denne mans självsäkerhet kring sin berättelse. Mitt i detta kom Edwin Treminio in och anslöt sig till skaran, vi utbytte lite hälsningsfraser och jag tänkte att nu äntligen skulle väl det här bisarra mötet få ett slut så att vi kunde gå vidare till vad vi egentligen var där för. Men Edwin satte sig lugnt och kommenterade lite om upphovet till samarbetet mellan SEJUVE och TV-bolaget och varför det var intressant för dem. Nu var klockan snart halv 12 och åtminstone jag började bli ganska irriterad över den vändning detta möte hade tagit. Att inte respektera vår tid utan sitta och babbla på om något som inte rörde oss över huvud taget och dessutom bjuda in andra gäster utan förvarning kändes ganska oförskämt.

Producenten hade ordet igen, som han fått av Edwin och han pratade på om processen de nu var inne i, att de höll på med rekryteringen osv.
Han fortsatte, "Ja, men detta område är något som vår spanska kollega vet mer om på detaljnivå, så därför lämnar jag över ordet till honom".
Då högg jag tillfället.
"Om ni tillåter mig att säga en liten kommentar först bara", sa jag och räckte upp handen lite, som en ren reflex. Alla ögon på mig. Och tystnad. Hur ska jag lyckas kommentera detta på ett diplomatiskt sätt och samtidigt markera att vi inte uppskattade att det möte vi bokat in med ungdomsministern hade förvandlats till ett slags insäljningsmöte för ett TV-bolag? Denna tanke hade jag grubblat på de senaste 20 minuterna och nu när jag väl hade uppmärksamheten var detta det som kom ur min mun:
"Det har varit väldigt intressant att få höra era planer på dokusåpan och era ideer om hur ni kan sprida ert budskap. Om ni lyckas med det så vill jag verkligen gratulera er, för det är någonting som jag tror är väldigt svårt och om jag tänker på de dokusåpor vi haft i Sverige så har ingen hittills lyckats förmedla några budskap om grundläggande värderingar eller demokrati eller liknande, som ni nu vill göra. Snarare tvärtom. Jag tror alltså att det är en mycket stor utmaning, och jag önskar er lycka till. Nu är klockan över halv 12 och vi skulle gärna vilja presentera vår organisation för Edwin Treminio, som vi hade planerat att göra på det här mötet."

Edwin fattade galoppen och bekräftade mig. "Javisst, varsågoda. Här finns en kanon om ni vill visa något i en powerpoint-presentation". Men det hade vi inte, utan fick avböja det erbjudandet. Så fick vi i alla fall presentera oss till slut. Vi berättade om UBV, vår verksamhet i landet, vår politiska plattform och hela köret. Edwin lyssnade uppmärksamt och nickade instämmande då och då. De övriga tre hade det dock lite svårare med koncentrationen. Man såg hur blickarna svävade runt i rummet och till slut ursäktade sig producenten, sa att han strax skulle komma tillbaka och gled ut genom den bakdörr han kommit in igenom. Det dröjde inte länge förrän spanjoren och den sport, kultur och rekreationsansvarige gjorde samma sak.
SEJUVE-UBV, 1-1, tänkte jag.

Faktum var att Edwin hade riktigt bra ideer på samarbete, så mötet blev ganska bra ändå till slut. Men det var ändå ofrånkomligt att vi när vi väl kommit ut, satt oss i bilen och tittade på varann fullkomligt exploderade av skratt.
Hur hamnade vi här?
Det är verkligen första och sista gången jag kommer att ha suttit med tre begeistrade män framför mig som ivrigt försöker sälja in sin dokusåpa till mig.

Brev från lantisen i storstan

Mexico, 060307 (och senare)

Jag har nu bott i Nicaragua i 1 år och 5 månader. Ganska lång tid! Det börjar bli dags att ta viktiga beslut, såsom förlängning av kontraktet och sådana saker. Och mycket har hänt under denna tid, både rent arbetsmässigt och upplevelsemässigt, och med mig som person, varav jag nu ska ge mig på att ge några exempel på det sistnämnda.

Jag har gått och blivit en riktig lantis! Det är ingenting som jag varit medveten om eller som varit en snabb förändring. Nej, det är snarare någonting som kommit smygande på. Jag misstänkte det dock redan i Managua när vi fick en ny volontär i januari, Petra. Jag tog med Petra ut för att se en konsert med blandade nicaraguanska artister som alla gav en tribut till Bob Marley, och hennes första impuls var ”men var är alla människor?”. Nej, jag fick ju hålla med. Väl inne på stället var det ju folk, men utanför och på gatorna runt omkring var det ju faktiskt ganska folktomt. På gränsen till öde.

Små varningar har man också fått när man tagit med folk som varit på besök i Managua till det ”mysigaste kaféet av alla” och personen ifråga krystat svarat att ”ja......det var ganska fint”. Men helt säker har jag blivit nu när jag kommit till Cuernavaca i Mexico, där jag hälsar på min kompis Alejandra. Här har alla mina misstankar blivit besannade!

Cuernavaca är en stad på ca 400 000 invånare, men den känns större än Managua med sina en och en halv miljon. Sen jag kom hit för tre dagar sedan har jag gjort ett inhalerande andetag i kombination med att använda stämbanden till det mest frekventa i mitt ordförråd. Var det där förståeligt över huvud taget? Ni vet, när man drar in luft av förtjusning som sedan möjligtvis följs av ett ”ååååhhhhhh....” Det ljudet!

Jag har också förundrats över att det trots en svag eller kraftig bris inte blåser runt en massa damm. Hur kan det komma sig? Jo, just det. Alla gator är ju asfalterade! En tur på stan innebär för Alejandra att hon måste locka med andra frestelser (såsom mexmat, för att vi kanske borde äta någonting) för att över huvud taget få ut mig ur den där fina bokaffären (som har fler författare än bara Gioconda Belli, Paulo Coelho, Sergio Ramirez och en handfull till), Zara-butiken (där materialen känns som en dröm, för de ger inte känslan av Gladpack på en svettig ost) eller den proppfulla skivaffären (som har sektioner med olika musikstilar, eftersom det finns olika musikstilar och inte bara salsa, merengue och reaggaeton).

Mexico känns på många vis modernare än Sverige. Jag fick åka i någonting som liknande en svävare när jag klev ur planet för att anlända vid flygterminalsbyggnaden. Kändes som om vi flyg ca en dm ovanför marken. Men på samma gång måste också tilläggas att i detta gigantiska land har jag enbart haft äran att besöka en väldigt begränsad region, som omfattar Mexico City med dess omkringliggande städer och byar, såsom Cuernavaca m fl. Det fattiga Mexico, eller det konfliktfyllda Mexico, som ju också är högst sanna verkligheter, har jag inte konfronterats med på denna resa.

Med detta tackar lantisen för sig och hoppas på mer metropolitiska upplevelser i Stockholm om en sisådär två veckor. T ex att få köa till en bar, slippa ha med sig en toarulle i väskan eller att transportera sig inom stan utan att behöva pruta ned priset. Ha det gott!

Varma hälsningar
Viktoria

Det finns mirakel!

Managua, 28 september 2005

Det här är en berättelse om livet på en sytråd, om terroristfobi-vågen i världen och om telefonsamtal man inte vill ha.


Den 5 augusti:
Telefonen ringer. ”Hej, kan jag få prata med Carlos Alberto?” ”Javisst, vänta lite”, sa jag och gav telefonen till min pojkvän. Det var en kille på Forum Syd, vars vänner i Juventud Sandinista (sandinistisk ungdom) ville fråga om Carlos Alberto ville delta i en stor internationell ungdomskonferens i Venezuela. De skulle åka dan därpå. Tydligen så hade Chavez ringt till Ortega dagen innan och sagt ”Skicka fler nicaraguanska ungdomar!” Sagt och gjort, om Chavez bjuder så är det klart man åker. Carlos Alberto var en av de ca. 110 ungdomar som blev tillfrågade och tackade ja. Lite bra PR, tänkte Chavez nere i Venezuela.

Dagen efter var det maximal organisation som gällde. Klockan 17.00 skulle planet gå. Carlos: Till fotoateljén, ta foton, hem och hämta pass, till venezolanska ambassaden, vänta i flera timmar på visum. Viktoria: Packa resväskan, ta emot en kompis som skulle bo över eftersom hon skulle åka till Sverige på semester dan därpå, sandpappra en säng som Carlos hade lovat att göra men nu inte kunde, fixa lunch, till venezolanska ambassaden med en sen lunchlåda till en utsvulten Carlos Alberto. Tiden ändrades. Visumen tog längre tid än de trott för strömmen gick i den delen av stan i flera timmar på dagen. Avgång: 19.00. Men det tog ännu längre tid. Ny avgångstid. Typ 21.00 var det nya budet. Nu började man ju bli rastlös. Stressat hela dan, och visumet var klart, men hur skulle det bli? I samma plan till Venezuela skulle alla ungdomar från hela Centralamerika åka. De var ca 220 stycken. Carlos Alberto satte ryggsäcken på ryggen och traskade iväg i alla fall. Bäst att vara beredd när det väl är dags. Då kanske det måste gå fort.

Nästa dag passerade och jag fick reda på att de fortfarande inte kommit iväg. Alla var nu samlade på El Olofito (den lille Olof), en kursgård donerad av Olof Palmes regering på 80-talet. Även nästa dag förblev utan avgång. Specialplanet Chavez skulle skicka kom ju aldrig. Men till slut, dagen efter det, kom planet och de unga kom iväg på eftermiddagen. Jag pustade ut. Blev lite illa till mods av den dåliga organisationen. Men nu......nu var de på väg. Första flygresan för Carlos.

Konferensen, Festival de la Juventud y los Estudiantes, som hålls någonstans i världen vart fjärde år, varade i en dryg vecka för de centralamerikanska ungdomarna i stället för 10 dagar, som det var planerat. Vi hörde varje dag rapporter om vad som hände, på nätet och annat. Chavez höll tal, det var seminarier om olika rättighetsfrågor, kulturella event, dansupvisningar, 20 000 ungdomar från hela världen som deltog och en av de sista dagarna......uppträdde Silvio Rodriguez! Jag var mer än lovligt avundsjuk!

Den 16 augusti var det dock dags för avslutning och hemresa. Jag hade telefonkontakt med en kompis, Meyling, på Juventud Sandinista, för att få veta när de skulle landa. Stod i köket och lagade mat med en annan kompis, Marie, på kvällen. ”Har du hört om de hemska flygolyckorna?” frågade jag Marie. ”En i Cypern, där folk tydligen hade dött i luften och en i Venezuela, där 170 människor dog! Måtte det inte hända nåt med Carlos flyg. Du vet väl att flygplansolyckor alltid kommer tre i rad? ” Marie: ”Va? Men så kan det ju inte vara. Det måste ju vara en slump.” Viktoria: ”Ja, vem vet, men så brukar det vara i alla fall.”

Tio minuter senare ringer telefonen. Det är Jon, en annan kompis. ”Viktoria, har du på TV:n?” ”Nej.” ”Då kanske du ska sätta på och kolla nyheterna på Canal 23. Planet har problem med landningen.”

De närmaste två timmarna satt Marie och jag som klistrade framför TV-apparaten och följde dramat som utspelade sig på Canal 23, en lokal TV-kanal med inte fullt så god kvalitet som man skulle haft behov av en dag som den 16 augusti. Det var svårt att förstå exakt vad som hänt planet, med all den flygplansvokabulär som användes. De pratade om en explosion inne i planet, om en röd vätska som runnit ned ifrån de övre babageutrymmena. De återkom också hela tiden till ”el tren de aterrizaje”, som jag inte förstod vad det var, men som visade sig vara landningshjulen som normalt fälls ned innan landning. Men på det här planet (flygbolag: Santa Barbara, lägg det på minnet gott folk) gjorde de inte det. De hade på nåt sätt gått sönder. De gjorde två försök att landa i Managua, sänkte ned sig djupt för att sedan stiga raskt uppåt igen, men insåg ganska snart att det inte fanns tillräckligt med utrymme på Managuas lilla flygplats så de tog beslutet att styra om till El Salvador där flygplatsen ligger vid havet och där man kan gå ned mycket lågt innan landning för att sedan ha kortare avstånd till marken. Men för att undvika explosion vid själva landningen var de tvungna att göra slut på allt ”överflödigt” bränsle så att de bara hade exakt så mycket som skulle behövas för att flyga till El Salvador. Planet cirkulerade runt Managua i ca en timme innan det ändrade kurs västerut. Samtidigt satt 220 ungdomar inne i planet, utan att veta vad som försiggick. De flög och de flög, och de verkade ju vara framme, men varför landade de inte? Och varför kunde ingen säga något? När den röda vätskan började rinna ned från bagageutrymmena började några att skrika. Paniken började sprida sig. Nyhetsankaret i Canal 23 fösökte få uppgiften att de faktiskt styrt om till El Salvador bekräftad. Han ringde i mobiltelefon i direktsändning och var allmänt förvirrad. Han hade ett fåtal fakta han upprepade var femte minut och emellan det inflikade han att ”det enda vi kan göra nu är att be till Gud”.

Det gick ett rykte att Daniel Ortega var med i planet, vilket var en liten upplyftande tanke, eftersom man då säkerligen skulle göra det yttersta för att få ned planet med honom i livet, men det visade sig vara falskt.

När ungdomarna flugit in i El Salvador var stämningen tung i planet. Det var ingen som var hysterisk längre, utan alla satt vördnadsfullt tysta och bad för sig själva. De hade tagit av sig skorna, enligt de instruktioner de vid det laget faktiskt fått. När de närmade sig San Salvadors flygplats var de dags att inta position. Ur högtalarna upprepade kaptenen ”posición de impacto, posición de impacto, posición de impacto”som ett mantra i 10 minuter. Luta sig fram i fosterställning. Och planet gick ned djupt, de flög precis ovanför vattenytan, och sen...skulle den hårda buklandningen komma. Men då hände miraklet! Miraklet som redan strukits som ett möjligt händelseförlopp. Landningshjulen fälldes ned, och höll tills planet stannat. Alla överlevde.

När detta helvete så genomlidits började resans nästa etapp. Att ha att göra med den salvadoranska tullen och slutligen ta sig hem. I två timmar fick Carlos Alberto och de andra hålla tålamodet uppe och vänta i sina stolar inne i planet där luften började ta slut. Några svimmade. Återigen var bristen på information ett faktum. När de väl fick komma ut var det inte varma handen som mötte den traumatiserade gruppen. Det var säkerhetskontroller, militärer och polishundar. Det kunde ju vara så att dessa ungdomar var en bunt terrorister. De hade ju varit på ”kommunistfestival” hos Chavez. I två dygn gick tulltjänstemän och poliser igenom de 220 väskorna i detalj. De beslagtog böcker, plansher, infomaterial från festivalen, t-shirtar med socialistiska budskap. Allt som verkade vara revolutionärt! Vi väntade otåligt i Managua på besked om ankomsten. Vi frågade oss ”vad är problemet, nu när de faktiskt har landat och allt?” Ett var klart och det var att de inte skulle kliva på ett nytt flygplan igen. De skulle åka buss, och det är klart, det tar ju längre tid. Men inte tar det två dar! I två nätter fick de sova i en kyrka, som barmhärterligt ordnade madrasser och mat. Natten den 17:e skulle de ge sig iväg, men då rykten gick om att maras/ungdomsgäng, väntade utmed vägen för att råna bussarna, så väntade de till morgonen därpå. Jag hade telefonkontakt med Meyling igen och fick reda på att bussarna skulle anlända mellan 16 och 17 på Olofito. Klockan 19:30 kom de. Carlos var tredje man ut ur bussen och hamnade på La Prensas förstasida.

Nyheten blev en liten notis på CNN Español, men nådde förmodligen inte till någon svensk TV-kanal. Än mindre till någon stor internationell. Och den goda PR Chavez hoppats på uteblev.

Där männen är män och kvinnorna kvinnor

25 mars 2005

Det är påsk på don Simóns finca (gård). Don Simón med hustrun Guillermina bor på toppen av en kulle där vinden kommer åt bra i marshettan. Här har de sin gård med fullt med kor, tjurar, hästar, grisar och hönor. De lever på sin boskap, köper den när den är ca ett halvår, föder upp den och säljer den dyrare. Här på fincan bor också sonen Freddie med hustrun Hilma och deras fyra söner Elton, Milton, Hamilton och Fredolito. Jag antar att de gillar namn som slutar på -ton.

Vi befinner oss i La Sirena i Nicaraguas centrala region, som är bergigt och ganska oåtkomligt. Under kriget låg contras-soldater i bakhåll bakom stenarna som kantar gården. Och kriget var långt. Det varade i 10 år. Den här fincan har sett mycket. Köket är mörkt och rökigt från elden som hela dagen hålls vid liv av Hilma, kökets värdinna. Här lagar hon mat hela dagen åt sin egen familj, Simón och Guillermina, och ett otal män som antingen jobbar på fincan eller bara passerar. Det finns alltid mat i detta kök. Jag hjälper till så gott jag kan, jag diskar, rensar bönor, skalar en konstig frukt som de kokar innan den äts, men jag skulle aldrig kunna mäta mig med Hilma. "Sätt dig nu ett par minuter och vila, så diskar jag upp resten", säger jag till Hilma. "Ok", svarar hon aningen lättad och fortsätter genast att skura bänken i köket. "Men tanken var ju inte att du skulle fortsätta med nästa syssla, utan vila lite". "Här finns ingen vila", svarar hon och småskrattar, till hälften skämtsamt och till hälften med allvar i rösten.

I detta kök görs allt från scratch. Vi sover alldeles intill köket, och någon går upp, vet inte vem men jag tror faktiskt att det är en av de anställda männen (kors i taket) och maler majs i en liten manuell majskvarn som är fastskruvad på en av köksbänkarna, innan solen ens gått upp. Majskornen har man dagen innan plockat av från majskolvarna och kokat. Av de malda kornen blir det en slags massa som senare ytterligare mals på en sten med en stenkavel till en fin, fin deg. Men innan dess tillsätts vatten. Och innan frukost har det blivit nygräddade tortillas av de där majskolvarna som låg i en korg. Detta äts till frukost med cuajada, en salt ost som de tillverkar av mjölken av sina egna kor. Cuajada och tortillas är två av basfödorna här. I övrigt äter man ris, bönor och någon typ av kött. Varje dag! Varje måltid! "Hur säger man cuajada på engelska?" frågar de mig. "Det vet jag inte. Den finns ingen annanstans. Det är bara här i Nicaragua det finns cuajada", svarar jag. "Åtminstone såvitt jag vet." Stor förvåning.

Medan Hilma förbereder frukosten mjölkar männen korna, medan de sjunger evangeliska hymner. Den här centrala delen är Nicaraguas vilda västern, och konservativt evangelisk. Alla män bär pistol, eller åtminstone en stor machete, och kvinnorna bär kjol och sköter om hemmet. I förrgår blev en man dödad med kniv i strupen på en bar i den närmaste byn (ett tiotal hus) som heter "Barrio pobre" (det fattiga kvarteret), av förmodligen ingen anledning alls, någonting som hände i fyllan. Vi red dit igår och där låg han, den döde, med ett lakan över sig, medan de hamrade på kistan han ska begravas i, i huset intill. Byn var tyst och stilla. Folk gick förbi huset där den döde låg, gick in, bad förmodligen en bön, och gick därifrån. Jag gluttade in lite genom dörren men gick inte in. Utanför hängde en tre-fyra män med cowboy-boots och uppknäppta skjortor, en av dem hade en liten radio på axeln, och ur den strömmade en fanatisk predikan av en galen radiopastor i stil med Ulf Ekman. En predikan om demoner blandad med infall av små skrik och några högljudda "Halleluja".

Det blev lite för mycket. Jag gick med raska steg ut på gatan, runt i byn och hittade en å bakom den lilla skolbyggnaden. Andas, andas.........ligga på bron lite och titta på molnen som glider över himlen. Återhämta mig. Jag tror att jag fick min första kulturchock. Tror aldrig att jag fått någon förut.

Viktoria är återigen gäst i verkligheten. Och den här verkligheten är sannerligen speciell. En annan tid. Här har tiden stannat. En värld där männen är män och kvinnorna kvinnor, och inga mellanting finns. Där människorna fruktar sin gud och tolkar bibeln bokstavligt. Folk är ödmjuka, nyfikna, oskuldsfulla, och det gör mig ont när kyrkan utnyttjar det på det sättet de gör här.

Vidderna böljar sig i landskapet, som skärs ut av åar, berg och dalar. Guavaträd, apelsinträd, citron-mandarinträd (ja, det finns i kombination) och träd med frukter jag aldrig hört talas om. Alltid en ljum vind, vi rider varje dag, börjar känna mig hemma på hästen. Jag slappar i hängmattan, läser en bok, skriver. Morgonduschen tar jag i källan nedanför kullen där fincan ligger. Tvätta håret får jag göra när jag kommer hem.

/ Viktoria

En riktig såpa!

Bildtext: Väggmural från revolutionstiden, i Jinotega
-------------------------------------------------


Managua, 12 februari 2005


Hej!

Här kommer varma hälsningar från Managua där ”sommaren” just börjat. Det är torkans tid och dammets tid. Att städa känns nästan ingen idé. Det slutade regna i december. Sen dess har de gröna kullarna börjat ändra färg till brungult.

Det sköna nu är vinden. Sen början på januari har det blåst väldigt mycket och om man inte sitter direkt i solen blir man sällan för varm. Men allt är ju relativt. Nicaraguanerna fryser och ser fram emot den varma årstid som nu nalkas. Själv har jag också anpassat mig rejält och sover med dubbla lakan på natten och tar på mig långärmat på kvällen när temperaturen sjunker till neråt 23 grader C.

Mycket av det kaos jag kände i början har lagt sig. Nu när jag har ett eget hem, har landat i språket, fått lite rutiner, lärt känna våra samarbetsorganisationer lite grann osv är allt mycket enklare. Men det är fortfarande mycket som är kaotiskt, mycket jag gör för första gången på jobbet och i princip varje dag är oförutsägbar. Oftast har jag en liten plan för vad jag ska göra varje dag, och oftast går den i stöpet redan innan lunch. Men även detta har blivit en slags vana och jag går mer och mer över till att se allt som ”preliminära planer”. Och det är helt ok. Det är som en antistruktur-terapi för vilken organiserade människa som helst, och har jag någonsin varit organiserad så är jag definitivt på väg att bli botad. J På sätt och vis är det faktiskt ganska befriande.

Jag skulle vilja berätta lite om den nicaraguanska politiken, eftersom svensk massmedia inte direkt fokuserar på Latinamerika, och i synnerhet inte på Nicaragua. För redan insatta är detta rena barnboken, men för de som inte har så mycket koll så blir det en liten introduktion, som jag i fortsättningen kan referera till.

Nicaraguas president heter Enrique Bolaños och då han valdes företrädde han partiet PLC (liberalerna), som dessförinnan letts av Arnoldo Alemán, den förre presidenten, som sedan inte kunde väljas om då han blev dömd till 20 års fängelse för pengatvätt, valfusk och förskingring av statliga medel. Straffet började han avtjäna i en lyxcell i fängelse, som sedan avlöstes av en lång vistelse på Managuas militärsjukhus, där han genomgick en mycket omtalad och tydligen världens mest komplicerade fingeroperation, för att slutligen bli förflyttad till att avtjäna straffet i sitt eget hem under husarrest. Ett riktigt hån!

Trots sin stöld från det nicaraguanska folket och sin uppenbara korruption har Alemán en trogen skara lojala väljare. ”Es cierto que robó, pero lo hizo!” (Visst stal han, men det gjorde han (underförstått förut)), säger man förlåtande. Alemáns popularitet har grundats till stor del utifrån den infrastruktur han byggt upp i delar av landet. Managua har smyckats med en uppsjö av tjusiga rondeller och stora shoppinggallerior. De stora vägarna till och från Managua har också rustats upp och är inte sämre än vilken landsväg som helst i Sverige. Detta var ju förståss ett smart drag, eftersom vägar är någonting som alla ser, någonting som man kan ”ta på”. Däremot är majoriteten av befolkningen lika fattig som innan och barnen jobbar i hettan hela dagen vid trafikljusen för att putsa vindrutorna på de bilar som sedan ska svänga in på Metrocentros (lyxgallerians) stora parkering. Det får mig att sätta min cappuchino med citronmarrängpaj i halsen. I Managua kan man leva hela sitt liv utan att behöva se eller konfrontera fattigdomen......nästan. Förutom när den där lille 7-åringen hoppar upp på sidavsatsen på bilen och frenetiskt börjar gnugga med sin trasa och skrapar bort skummet......”och det kom ju så lägligt också”.

Alltså, vi har Alemán för PLC och vi har Daniel Ortega för FSLN (sandinisterna) och stackars Bolaños, som en gång i tiden blev vald för PLC:s räkning, men som har så lite stöd i parlamentet att han till slut bildade ett eget parti, APRE eller Azul y Blanco, som det också kallas.

Det finns tre män med makt i Nicaragua, heter det, och dessa är Alemán, Ortega och kardinal Obando y Bravo. Landets president är därmed inte en av dem, och det senaste årets sittningar i parlamentet har präglats av Alemáns och Ortegas sammansvärjning för att spela ut Bolaños. Dessa två rävar, med till synes vitt skilda politiska ideologier, har allierat sig inom diverse frågor och genom förhandlingar som ger FSLN större och större inflytande (inom t ex rättsväsendet) har PLC vunnit mark mot det stora målet: att få Alemán frigiven innan 2006 års nationella val.

Men även sandinisternas stöd har ökat. ”Nicho”, FSLN: s kandidat i kommunalvalen i november, vann titeln som Managuas nye borgmästare och FSLN vann 90 av 152 borgmästarposter i hela Nicaragua. Sandinisternas starkaste stöd sedan revolutionen. Och det vill ju inte säga lite. Valen 2006 kommer därför, liksom hela det politiska livet i Nicaragua, förmodligen att bli en rafflande såpopera. Vem behöver Robinson när man har en livs levande följetong att följa dagligen i dagstidningen La Prensa?

Jag vill också tacka för alla mail jag fått. Speciellt de som kom ihåg mig på min födelsedag. Många har jag fortfarande inte svarat och jag har så dåligt samvete för det. Men jag njöt av alla hälsningar och kände mig väldigt ihågkommen. Ska försöka svara snart till alla lite mer personligt.

Kramar
Viktoria

A real soap opera! (English)

Dearest friends,
here are some greetings from my corner of the earth, Nicaragua, and some apologies for not writing sooner. It´s been a journey without comparison settling in at this new place and this new job. It took me several months to settle in with everything, but after New Years I feel like more and more things have fallen into place and it´s getting better day by day. I even sort of like Managua, which is a weird city. It´s not a very beautiful place, and it´s not made for walking, which I love, either, but it´s situated quite close to a lot of nice outings and it´s also comfortable and has things I would probably miss if I lived in a smaller town, like movie theatres, nicer restaurants, etc.

Nicaragua is a small country and living here puts you really close to politics and everything that´s going on. When I go out to this one salsa club to dance I usually see the Vice Mayor of Managua grooving it with this woman, dressed in a short skirt and high heels. Who knows if it is his wife or someone else! You can never be too sure in this country.

Politics in Nicaragua is like a soap opera and there are many stories to tell, but I will try to just give you the basic storyline. Presidential elections are up next year and the campaigns are already running. The two biggest parties are the FSLN (the sandinistas) on the left wing and the PLC (the liberals) on the right wing. According to the polls the sandinistas have the biggest support since the sandinist revolution in -79. Unfortunately the party has lost much of its former idealistic value system and even worse its democratic principles by excluding the strongest competitor to Daniel Ortega (current leader of the party) of the party. His name is Herty Lewites. When he decided to run for candidate it was quite a provocation to Ortega, who´s been unchallenged since the days of the revolution. A word and media war started between the two. Words got rougher and rougher until Lewites was finally excluded of the party and Ortega claimed the candidate post. That was that competition! We´ll see if Lewites forms his own party, and sticks to the game.

Who´ll represent the PLC is still unclear, since the strongest voice belongs to ex-president Arnoldo Alemán, who was sentenced to jail (20 years) for money wash, theft of taxes and election cheating. How he can still have a circle of supporters is for me a mystery, but he does, and this crowd is working hard on getting him released to next year´s election. And what´s even more catastrophic is that they are about to succeed. Negotiating in the parliament with the FSLN, interpreting the law or suggesting new ones, they are not far from their goal.

The current president, Enrique Bolaños, represented the PLC when he was elected (because Alemán was in jail) but had very limited support in the parliament and was out-played by the PLC (his own party) allied with the FSLN. They may be enemies but can well unite if they have to, to achieve certain common goals, appearently. Poor Bolaños had to form his own party, APRE or "Azul y Blanco".

As they say, there are three men with power in Nicaragua: Daniel Ortega, Arnoldo Alemán and Cardinal Obando y Bravo. Appearently the sitting president is not one of them.

The soap opera continues...

Here in Managua we have now entered the wet season. I have longed for this moment! But now as it´s been raining constantly for four days, I still wouldn´t mind some sun. However, it´s fresh and nice in the air, and I don´t have to clean the house as much, since the dust doesn´t sneek in through every little hole anymore. That´s a relief!

My parents are coming to see me on July 18 th, for two weeks! I´m really excited about that, so I´m trying to plan the best itinerary for our vacation. But I do hope the weather will stabilize a bit, so we can do all the things we want to. Go to the beach, travel around......

So, I´m sending you big smiles and lots of love,
from Viktoria