Det finns mirakel!

Managua, 28 september 2005

Det här är en berättelse om livet på en sytråd, om terroristfobi-vågen i världen och om telefonsamtal man inte vill ha.


Den 5 augusti:
Telefonen ringer. ”Hej, kan jag få prata med Carlos Alberto?” ”Javisst, vänta lite”, sa jag och gav telefonen till min pojkvän. Det var en kille på Forum Syd, vars vänner i Juventud Sandinista (sandinistisk ungdom) ville fråga om Carlos Alberto ville delta i en stor internationell ungdomskonferens i Venezuela. De skulle åka dan därpå. Tydligen så hade Chavez ringt till Ortega dagen innan och sagt ”Skicka fler nicaraguanska ungdomar!” Sagt och gjort, om Chavez bjuder så är det klart man åker. Carlos Alberto var en av de ca. 110 ungdomar som blev tillfrågade och tackade ja. Lite bra PR, tänkte Chavez nere i Venezuela.

Dagen efter var det maximal organisation som gällde. Klockan 17.00 skulle planet gå. Carlos: Till fotoateljén, ta foton, hem och hämta pass, till venezolanska ambassaden, vänta i flera timmar på visum. Viktoria: Packa resväskan, ta emot en kompis som skulle bo över eftersom hon skulle åka till Sverige på semester dan därpå, sandpappra en säng som Carlos hade lovat att göra men nu inte kunde, fixa lunch, till venezolanska ambassaden med en sen lunchlåda till en utsvulten Carlos Alberto. Tiden ändrades. Visumen tog längre tid än de trott för strömmen gick i den delen av stan i flera timmar på dagen. Avgång: 19.00. Men det tog ännu längre tid. Ny avgångstid. Typ 21.00 var det nya budet. Nu började man ju bli rastlös. Stressat hela dan, och visumet var klart, men hur skulle det bli? I samma plan till Venezuela skulle alla ungdomar från hela Centralamerika åka. De var ca 220 stycken. Carlos Alberto satte ryggsäcken på ryggen och traskade iväg i alla fall. Bäst att vara beredd när det väl är dags. Då kanske det måste gå fort.

Nästa dag passerade och jag fick reda på att de fortfarande inte kommit iväg. Alla var nu samlade på El Olofito (den lille Olof), en kursgård donerad av Olof Palmes regering på 80-talet. Även nästa dag förblev utan avgång. Specialplanet Chavez skulle skicka kom ju aldrig. Men till slut, dagen efter det, kom planet och de unga kom iväg på eftermiddagen. Jag pustade ut. Blev lite illa till mods av den dåliga organisationen. Men nu......nu var de på väg. Första flygresan för Carlos.

Konferensen, Festival de la Juventud y los Estudiantes, som hålls någonstans i världen vart fjärde år, varade i en dryg vecka för de centralamerikanska ungdomarna i stället för 10 dagar, som det var planerat. Vi hörde varje dag rapporter om vad som hände, på nätet och annat. Chavez höll tal, det var seminarier om olika rättighetsfrågor, kulturella event, dansupvisningar, 20 000 ungdomar från hela världen som deltog och en av de sista dagarna......uppträdde Silvio Rodriguez! Jag var mer än lovligt avundsjuk!

Den 16 augusti var det dock dags för avslutning och hemresa. Jag hade telefonkontakt med en kompis, Meyling, på Juventud Sandinista, för att få veta när de skulle landa. Stod i köket och lagade mat med en annan kompis, Marie, på kvällen. ”Har du hört om de hemska flygolyckorna?” frågade jag Marie. ”En i Cypern, där folk tydligen hade dött i luften och en i Venezuela, där 170 människor dog! Måtte det inte hända nåt med Carlos flyg. Du vet väl att flygplansolyckor alltid kommer tre i rad? ” Marie: ”Va? Men så kan det ju inte vara. Det måste ju vara en slump.” Viktoria: ”Ja, vem vet, men så brukar det vara i alla fall.”

Tio minuter senare ringer telefonen. Det är Jon, en annan kompis. ”Viktoria, har du på TV:n?” ”Nej.” ”Då kanske du ska sätta på och kolla nyheterna på Canal 23. Planet har problem med landningen.”

De närmaste två timmarna satt Marie och jag som klistrade framför TV-apparaten och följde dramat som utspelade sig på Canal 23, en lokal TV-kanal med inte fullt så god kvalitet som man skulle haft behov av en dag som den 16 augusti. Det var svårt att förstå exakt vad som hänt planet, med all den flygplansvokabulär som användes. De pratade om en explosion inne i planet, om en röd vätska som runnit ned ifrån de övre babageutrymmena. De återkom också hela tiden till ”el tren de aterrizaje”, som jag inte förstod vad det var, men som visade sig vara landningshjulen som normalt fälls ned innan landning. Men på det här planet (flygbolag: Santa Barbara, lägg det på minnet gott folk) gjorde de inte det. De hade på nåt sätt gått sönder. De gjorde två försök att landa i Managua, sänkte ned sig djupt för att sedan stiga raskt uppåt igen, men insåg ganska snart att det inte fanns tillräckligt med utrymme på Managuas lilla flygplats så de tog beslutet att styra om till El Salvador där flygplatsen ligger vid havet och där man kan gå ned mycket lågt innan landning för att sedan ha kortare avstånd till marken. Men för att undvika explosion vid själva landningen var de tvungna att göra slut på allt ”överflödigt” bränsle så att de bara hade exakt så mycket som skulle behövas för att flyga till El Salvador. Planet cirkulerade runt Managua i ca en timme innan det ändrade kurs västerut. Samtidigt satt 220 ungdomar inne i planet, utan att veta vad som försiggick. De flög och de flög, och de verkade ju vara framme, men varför landade de inte? Och varför kunde ingen säga något? När den röda vätskan började rinna ned från bagageutrymmena började några att skrika. Paniken började sprida sig. Nyhetsankaret i Canal 23 fösökte få uppgiften att de faktiskt styrt om till El Salvador bekräftad. Han ringde i mobiltelefon i direktsändning och var allmänt förvirrad. Han hade ett fåtal fakta han upprepade var femte minut och emellan det inflikade han att ”det enda vi kan göra nu är att be till Gud”.

Det gick ett rykte att Daniel Ortega var med i planet, vilket var en liten upplyftande tanke, eftersom man då säkerligen skulle göra det yttersta för att få ned planet med honom i livet, men det visade sig vara falskt.

När ungdomarna flugit in i El Salvador var stämningen tung i planet. Det var ingen som var hysterisk längre, utan alla satt vördnadsfullt tysta och bad för sig själva. De hade tagit av sig skorna, enligt de instruktioner de vid det laget faktiskt fått. När de närmade sig San Salvadors flygplats var de dags att inta position. Ur högtalarna upprepade kaptenen ”posición de impacto, posición de impacto, posición de impacto”som ett mantra i 10 minuter. Luta sig fram i fosterställning. Och planet gick ned djupt, de flög precis ovanför vattenytan, och sen...skulle den hårda buklandningen komma. Men då hände miraklet! Miraklet som redan strukits som ett möjligt händelseförlopp. Landningshjulen fälldes ned, och höll tills planet stannat. Alla överlevde.

När detta helvete så genomlidits började resans nästa etapp. Att ha att göra med den salvadoranska tullen och slutligen ta sig hem. I två timmar fick Carlos Alberto och de andra hålla tålamodet uppe och vänta i sina stolar inne i planet där luften började ta slut. Några svimmade. Återigen var bristen på information ett faktum. När de väl fick komma ut var det inte varma handen som mötte den traumatiserade gruppen. Det var säkerhetskontroller, militärer och polishundar. Det kunde ju vara så att dessa ungdomar var en bunt terrorister. De hade ju varit på ”kommunistfestival” hos Chavez. I två dygn gick tulltjänstemän och poliser igenom de 220 väskorna i detalj. De beslagtog böcker, plansher, infomaterial från festivalen, t-shirtar med socialistiska budskap. Allt som verkade vara revolutionärt! Vi väntade otåligt i Managua på besked om ankomsten. Vi frågade oss ”vad är problemet, nu när de faktiskt har landat och allt?” Ett var klart och det var att de inte skulle kliva på ett nytt flygplan igen. De skulle åka buss, och det är klart, det tar ju längre tid. Men inte tar det två dar! I två nätter fick de sova i en kyrka, som barmhärterligt ordnade madrasser och mat. Natten den 17:e skulle de ge sig iväg, men då rykten gick om att maras/ungdomsgäng, väntade utmed vägen för att råna bussarna, så väntade de till morgonen därpå. Jag hade telefonkontakt med Meyling igen och fick reda på att bussarna skulle anlända mellan 16 och 17 på Olofito. Klockan 19:30 kom de. Carlos var tredje man ut ur bussen och hamnade på La Prensas förstasida.

Nyheten blev en liten notis på CNN Español, men nådde förmodligen inte till någon svensk TV-kanal. Än mindre till någon stor internationell. Och den goda PR Chavez hoppats på uteblev.