En riktig såpa!

Bildtext: Väggmural från revolutionstiden, i Jinotega
-------------------------------------------------


Managua, 12 februari 2005


Hej!

Här kommer varma hälsningar från Managua där ”sommaren” just börjat. Det är torkans tid och dammets tid. Att städa känns nästan ingen idé. Det slutade regna i december. Sen dess har de gröna kullarna börjat ändra färg till brungult.

Det sköna nu är vinden. Sen början på januari har det blåst väldigt mycket och om man inte sitter direkt i solen blir man sällan för varm. Men allt är ju relativt. Nicaraguanerna fryser och ser fram emot den varma årstid som nu nalkas. Själv har jag också anpassat mig rejält och sover med dubbla lakan på natten och tar på mig långärmat på kvällen när temperaturen sjunker till neråt 23 grader C.

Mycket av det kaos jag kände i början har lagt sig. Nu när jag har ett eget hem, har landat i språket, fått lite rutiner, lärt känna våra samarbetsorganisationer lite grann osv är allt mycket enklare. Men det är fortfarande mycket som är kaotiskt, mycket jag gör för första gången på jobbet och i princip varje dag är oförutsägbar. Oftast har jag en liten plan för vad jag ska göra varje dag, och oftast går den i stöpet redan innan lunch. Men även detta har blivit en slags vana och jag går mer och mer över till att se allt som ”preliminära planer”. Och det är helt ok. Det är som en antistruktur-terapi för vilken organiserade människa som helst, och har jag någonsin varit organiserad så är jag definitivt på väg att bli botad. J På sätt och vis är det faktiskt ganska befriande.

Jag skulle vilja berätta lite om den nicaraguanska politiken, eftersom svensk massmedia inte direkt fokuserar på Latinamerika, och i synnerhet inte på Nicaragua. För redan insatta är detta rena barnboken, men för de som inte har så mycket koll så blir det en liten introduktion, som jag i fortsättningen kan referera till.

Nicaraguas president heter Enrique Bolaños och då han valdes företrädde han partiet PLC (liberalerna), som dessförinnan letts av Arnoldo Alemán, den förre presidenten, som sedan inte kunde väljas om då han blev dömd till 20 års fängelse för pengatvätt, valfusk och förskingring av statliga medel. Straffet började han avtjäna i en lyxcell i fängelse, som sedan avlöstes av en lång vistelse på Managuas militärsjukhus, där han genomgick en mycket omtalad och tydligen världens mest komplicerade fingeroperation, för att slutligen bli förflyttad till att avtjäna straffet i sitt eget hem under husarrest. Ett riktigt hån!

Trots sin stöld från det nicaraguanska folket och sin uppenbara korruption har Alemán en trogen skara lojala väljare. ”Es cierto que robó, pero lo hizo!” (Visst stal han, men det gjorde han (underförstått förut)), säger man förlåtande. Alemáns popularitet har grundats till stor del utifrån den infrastruktur han byggt upp i delar av landet. Managua har smyckats med en uppsjö av tjusiga rondeller och stora shoppinggallerior. De stora vägarna till och från Managua har också rustats upp och är inte sämre än vilken landsväg som helst i Sverige. Detta var ju förståss ett smart drag, eftersom vägar är någonting som alla ser, någonting som man kan ”ta på”. Däremot är majoriteten av befolkningen lika fattig som innan och barnen jobbar i hettan hela dagen vid trafikljusen för att putsa vindrutorna på de bilar som sedan ska svänga in på Metrocentros (lyxgallerians) stora parkering. Det får mig att sätta min cappuchino med citronmarrängpaj i halsen. I Managua kan man leva hela sitt liv utan att behöva se eller konfrontera fattigdomen......nästan. Förutom när den där lille 7-åringen hoppar upp på sidavsatsen på bilen och frenetiskt börjar gnugga med sin trasa och skrapar bort skummet......”och det kom ju så lägligt också”.

Alltså, vi har Alemán för PLC och vi har Daniel Ortega för FSLN (sandinisterna) och stackars Bolaños, som en gång i tiden blev vald för PLC:s räkning, men som har så lite stöd i parlamentet att han till slut bildade ett eget parti, APRE eller Azul y Blanco, som det också kallas.

Det finns tre män med makt i Nicaragua, heter det, och dessa är Alemán, Ortega och kardinal Obando y Bravo. Landets president är därmed inte en av dem, och det senaste årets sittningar i parlamentet har präglats av Alemáns och Ortegas sammansvärjning för att spela ut Bolaños. Dessa två rävar, med till synes vitt skilda politiska ideologier, har allierat sig inom diverse frågor och genom förhandlingar som ger FSLN större och större inflytande (inom t ex rättsväsendet) har PLC vunnit mark mot det stora målet: att få Alemán frigiven innan 2006 års nationella val.

Men även sandinisternas stöd har ökat. ”Nicho”, FSLN: s kandidat i kommunalvalen i november, vann titeln som Managuas nye borgmästare och FSLN vann 90 av 152 borgmästarposter i hela Nicaragua. Sandinisternas starkaste stöd sedan revolutionen. Och det vill ju inte säga lite. Valen 2006 kommer därför, liksom hela det politiska livet i Nicaragua, förmodligen att bli en rafflande såpopera. Vem behöver Robinson när man har en livs levande följetong att följa dagligen i dagstidningen La Prensa?

Jag vill också tacka för alla mail jag fått. Speciellt de som kom ihåg mig på min födelsedag. Många har jag fortfarande inte svarat och jag har så dåligt samvete för det. Men jag njöt av alla hälsningar och kände mig väldigt ihågkommen. Ska försöka svara snart till alla lite mer personligt.

Kramar
Viktoria