Där männen är män och kvinnorna kvinnor

25 mars 2005

Det är påsk på don Simóns finca (gård). Don Simón med hustrun Guillermina bor på toppen av en kulle där vinden kommer åt bra i marshettan. Här har de sin gård med fullt med kor, tjurar, hästar, grisar och hönor. De lever på sin boskap, köper den när den är ca ett halvår, föder upp den och säljer den dyrare. Här på fincan bor också sonen Freddie med hustrun Hilma och deras fyra söner Elton, Milton, Hamilton och Fredolito. Jag antar att de gillar namn som slutar på -ton.

Vi befinner oss i La Sirena i Nicaraguas centrala region, som är bergigt och ganska oåtkomligt. Under kriget låg contras-soldater i bakhåll bakom stenarna som kantar gården. Och kriget var långt. Det varade i 10 år. Den här fincan har sett mycket. Köket är mörkt och rökigt från elden som hela dagen hålls vid liv av Hilma, kökets värdinna. Här lagar hon mat hela dagen åt sin egen familj, Simón och Guillermina, och ett otal män som antingen jobbar på fincan eller bara passerar. Det finns alltid mat i detta kök. Jag hjälper till så gott jag kan, jag diskar, rensar bönor, skalar en konstig frukt som de kokar innan den äts, men jag skulle aldrig kunna mäta mig med Hilma. "Sätt dig nu ett par minuter och vila, så diskar jag upp resten", säger jag till Hilma. "Ok", svarar hon aningen lättad och fortsätter genast att skura bänken i köket. "Men tanken var ju inte att du skulle fortsätta med nästa syssla, utan vila lite". "Här finns ingen vila", svarar hon och småskrattar, till hälften skämtsamt och till hälften med allvar i rösten.

I detta kök görs allt från scratch. Vi sover alldeles intill köket, och någon går upp, vet inte vem men jag tror faktiskt att det är en av de anställda männen (kors i taket) och maler majs i en liten manuell majskvarn som är fastskruvad på en av köksbänkarna, innan solen ens gått upp. Majskornen har man dagen innan plockat av från majskolvarna och kokat. Av de malda kornen blir det en slags massa som senare ytterligare mals på en sten med en stenkavel till en fin, fin deg. Men innan dess tillsätts vatten. Och innan frukost har det blivit nygräddade tortillas av de där majskolvarna som låg i en korg. Detta äts till frukost med cuajada, en salt ost som de tillverkar av mjölken av sina egna kor. Cuajada och tortillas är två av basfödorna här. I övrigt äter man ris, bönor och någon typ av kött. Varje dag! Varje måltid! "Hur säger man cuajada på engelska?" frågar de mig. "Det vet jag inte. Den finns ingen annanstans. Det är bara här i Nicaragua det finns cuajada", svarar jag. "Åtminstone såvitt jag vet." Stor förvåning.

Medan Hilma förbereder frukosten mjölkar männen korna, medan de sjunger evangeliska hymner. Den här centrala delen är Nicaraguas vilda västern, och konservativt evangelisk. Alla män bär pistol, eller åtminstone en stor machete, och kvinnorna bär kjol och sköter om hemmet. I förrgår blev en man dödad med kniv i strupen på en bar i den närmaste byn (ett tiotal hus) som heter "Barrio pobre" (det fattiga kvarteret), av förmodligen ingen anledning alls, någonting som hände i fyllan. Vi red dit igår och där låg han, den döde, med ett lakan över sig, medan de hamrade på kistan han ska begravas i, i huset intill. Byn var tyst och stilla. Folk gick förbi huset där den döde låg, gick in, bad förmodligen en bön, och gick därifrån. Jag gluttade in lite genom dörren men gick inte in. Utanför hängde en tre-fyra män med cowboy-boots och uppknäppta skjortor, en av dem hade en liten radio på axeln, och ur den strömmade en fanatisk predikan av en galen radiopastor i stil med Ulf Ekman. En predikan om demoner blandad med infall av små skrik och några högljudda "Halleluja".

Det blev lite för mycket. Jag gick med raska steg ut på gatan, runt i byn och hittade en å bakom den lilla skolbyggnaden. Andas, andas.........ligga på bron lite och titta på molnen som glider över himlen. Återhämta mig. Jag tror att jag fick min första kulturchock. Tror aldrig att jag fått någon förut.

Viktoria är återigen gäst i verkligheten. Och den här verkligheten är sannerligen speciell. En annan tid. Här har tiden stannat. En värld där männen är män och kvinnorna kvinnor, och inga mellanting finns. Där människorna fruktar sin gud och tolkar bibeln bokstavligt. Folk är ödmjuka, nyfikna, oskuldsfulla, och det gör mig ont när kyrkan utnyttjar det på det sättet de gör här.

Vidderna böljar sig i landskapet, som skärs ut av åar, berg och dalar. Guavaträd, apelsinträd, citron-mandarinträd (ja, det finns i kombination) och träd med frukter jag aldrig hört talas om. Alltid en ljum vind, vi rider varje dag, börjar känna mig hemma på hästen. Jag slappar i hängmattan, läser en bok, skriver. Morgonduschen tar jag i källan nedanför kullen där fincan ligger. Tvätta håret får jag göra när jag kommer hem.

/ Viktoria