Hur hamnade vi här?

23 juli 2006

I detta märkliga land, och med detta udda jobb, slutar man aldrig att förvånas. Min kollega Petra och jag hade bokat in ett möte med ungdomsministern på regeringens ungdomssekretariat (SEJUVE), Edwin Treminio, för att presentera våra planer på att etablera ett ungdomsprogram i Nicaragua och dessutom höra oss för om samarbete på nåt sätt var möjligt. Klockan 10.00 var vi där, punktliga som de svenskar vi är. Fram till 12.00 skulle vara lagom att ha möte tänkte vi.

På SEJUVE blev vi emottagna av en man med stort leende och som var ansvarig för "Sport, kultur och rekreation". Han försäkrade oss om att Edwin skulle komma alldeles strax, men att han dock var lite sen. Medan vi väntade kunde vi ju sitta ned och ta det lugnt, samtala lite med honom. Ok, vi satte oss ned vid ett runt bord och presenterade oss lite bättre för varann. Det visade sig att denne Edgar hade studerat i Ryssland i fyra år och varje sommar under de fyra åren hade åkt till Sverige för att jobba med jordgubbsplockning. Han berättade inlevelsefullt för oss om sina intryck av Sverige och hur mycket han hade tyckt om det. Det var ju lite kul ändå. Vi surrade på om Sverige, om hur härligt det är på sommaren, om hur jobbigt det kan vara på vintern, om mörkret och om ljuset. Och Edgar gick loss mer och mer. Han breda leende sinade aldrig och han hade verkligen något drömskt i blicken. Men kommer inte Edwin snart, tänkte vi. Nu var ju klockan faktiskt över halv elva, så vi frågade om han trodde det skulle dröja mycket längre. Men det trodde han förståss inte och föreslog strax därpå att vi skulle börja lite smått.

"Ja, ni är här för dokusåpan, eller hur?" frågade Edgar retoriskt.
"Dokusåpa? Nej, vi är här för att presentera vår organisation", rättade jag.
Edgar skruvade lite oroligt på sig, men återfattade snabbt leendet och självsäkerheten.
"Jaha, men vi skulle kunna presentera projektet för er, bara medan vi ändå väntar. Ett ögonblick, jag ska bara hämta producenten och vår samarbetspartner från Spanien som hjälper oss att utforma den". Innan vi visste ordet av hade han slunkit ut genom ett dörr i mötesrummet, för att bara någon minut senare komma tillbaka med ytterligare en smilfink, som var producenten, och en något allvarligare ung man med enorma 80-talsaxelvaddar i kavajen och ögon markerade vid konturerna som om vore de målade med kajal. Det var spanjoren.

Producenten inledde med att presentera själva idén. Detta var en dokusåpa som skulle förmedla budskap om demokrati och de politiska och medborgerliga rättigheterna. Han lade ut en lång ideologisk kontext kring syftet och det lät ju väldigt fint allting om alla dessa dygdfulla värderingar skulle återspeglas i ett TV-program som skulle tilltala tusentals, för att inte säga miljontals, ungdomar.
"Och vad handlar den om?" frågade vi.
Den handlade om kärlek mellan en överklasstjej och en musiker-kille från lägre socialt skikt. Men även om deras familjer som kom ifrån olika partipolitiska bakgrunder. Detta eftersom det är val i Nicaragua i november i år och dokusåpan ska pågå fram till samma vecka som valet. Och så var det några andra kärlekshistorier också.
"Ok, och var kommer det här med demokrati och de politiska och medborgerliga rättigheterna in i bilden? undrade vi eftersom det var lite svårt att se de direkta kopplingarna.
"Jo", fortsatte producenten, "det är det här med att rösta. Genom dokusåpan förmedlar vi vikten av att gå och rösta och att varje röst räknas lika mycket."

Vi var helt förbluffade. Det var svårt att veta hur man ens skulle reagera på denne mans självsäkerhet kring sin berättelse. Mitt i detta kom Edwin Treminio in och anslöt sig till skaran, vi utbytte lite hälsningsfraser och jag tänkte att nu äntligen skulle väl det här bisarra mötet få ett slut så att vi kunde gå vidare till vad vi egentligen var där för. Men Edwin satte sig lugnt och kommenterade lite om upphovet till samarbetet mellan SEJUVE och TV-bolaget och varför det var intressant för dem. Nu var klockan snart halv 12 och åtminstone jag började bli ganska irriterad över den vändning detta möte hade tagit. Att inte respektera vår tid utan sitta och babbla på om något som inte rörde oss över huvud taget och dessutom bjuda in andra gäster utan förvarning kändes ganska oförskämt.

Producenten hade ordet igen, som han fått av Edwin och han pratade på om processen de nu var inne i, att de höll på med rekryteringen osv.
Han fortsatte, "Ja, men detta område är något som vår spanska kollega vet mer om på detaljnivå, så därför lämnar jag över ordet till honom".
Då högg jag tillfället.
"Om ni tillåter mig att säga en liten kommentar först bara", sa jag och räckte upp handen lite, som en ren reflex. Alla ögon på mig. Och tystnad. Hur ska jag lyckas kommentera detta på ett diplomatiskt sätt och samtidigt markera att vi inte uppskattade att det möte vi bokat in med ungdomsministern hade förvandlats till ett slags insäljningsmöte för ett TV-bolag? Denna tanke hade jag grubblat på de senaste 20 minuterna och nu när jag väl hade uppmärksamheten var detta det som kom ur min mun:
"Det har varit väldigt intressant att få höra era planer på dokusåpan och era ideer om hur ni kan sprida ert budskap. Om ni lyckas med det så vill jag verkligen gratulera er, för det är någonting som jag tror är väldigt svårt och om jag tänker på de dokusåpor vi haft i Sverige så har ingen hittills lyckats förmedla några budskap om grundläggande värderingar eller demokrati eller liknande, som ni nu vill göra. Snarare tvärtom. Jag tror alltså att det är en mycket stor utmaning, och jag önskar er lycka till. Nu är klockan över halv 12 och vi skulle gärna vilja presentera vår organisation för Edwin Treminio, som vi hade planerat att göra på det här mötet."

Edwin fattade galoppen och bekräftade mig. "Javisst, varsågoda. Här finns en kanon om ni vill visa något i en powerpoint-presentation". Men det hade vi inte, utan fick avböja det erbjudandet. Så fick vi i alla fall presentera oss till slut. Vi berättade om UBV, vår verksamhet i landet, vår politiska plattform och hela köret. Edwin lyssnade uppmärksamt och nickade instämmande då och då. De övriga tre hade det dock lite svårare med koncentrationen. Man såg hur blickarna svävade runt i rummet och till slut ursäktade sig producenten, sa att han strax skulle komma tillbaka och gled ut genom den bakdörr han kommit in igenom. Det dröjde inte länge förrän spanjoren och den sport, kultur och rekreationsansvarige gjorde samma sak.
SEJUVE-UBV, 1-1, tänkte jag.

Faktum var att Edwin hade riktigt bra ideer på samarbete, så mötet blev ganska bra ändå till slut. Men det var ändå ofrånkomligt att vi när vi väl kommit ut, satt oss i bilen och tittade på varann fullkomligt exploderade av skratt.
Hur hamnade vi här?
Det är verkligen första och sista gången jag kommer att ha suttit med tre begeistrade män framför mig som ivrigt försöker sälja in sin dokusåpa till mig.