Brev från lantisen i storstan

Mexico, 060307 (och senare)

Jag har nu bott i Nicaragua i 1 år och 5 månader. Ganska lång tid! Det börjar bli dags att ta viktiga beslut, såsom förlängning av kontraktet och sådana saker. Och mycket har hänt under denna tid, både rent arbetsmässigt och upplevelsemässigt, och med mig som person, varav jag nu ska ge mig på att ge några exempel på det sistnämnda.

Jag har gått och blivit en riktig lantis! Det är ingenting som jag varit medveten om eller som varit en snabb förändring. Nej, det är snarare någonting som kommit smygande på. Jag misstänkte det dock redan i Managua när vi fick en ny volontär i januari, Petra. Jag tog med Petra ut för att se en konsert med blandade nicaraguanska artister som alla gav en tribut till Bob Marley, och hennes första impuls var ”men var är alla människor?”. Nej, jag fick ju hålla med. Väl inne på stället var det ju folk, men utanför och på gatorna runt omkring var det ju faktiskt ganska folktomt. På gränsen till öde.

Små varningar har man också fått när man tagit med folk som varit på besök i Managua till det ”mysigaste kaféet av alla” och personen ifråga krystat svarat att ”ja......det var ganska fint”. Men helt säker har jag blivit nu när jag kommit till Cuernavaca i Mexico, där jag hälsar på min kompis Alejandra. Här har alla mina misstankar blivit besannade!

Cuernavaca är en stad på ca 400 000 invånare, men den känns större än Managua med sina en och en halv miljon. Sen jag kom hit för tre dagar sedan har jag gjort ett inhalerande andetag i kombination med att använda stämbanden till det mest frekventa i mitt ordförråd. Var det där förståeligt över huvud taget? Ni vet, när man drar in luft av förtjusning som sedan möjligtvis följs av ett ”ååååhhhhhh....” Det ljudet!

Jag har också förundrats över att det trots en svag eller kraftig bris inte blåser runt en massa damm. Hur kan det komma sig? Jo, just det. Alla gator är ju asfalterade! En tur på stan innebär för Alejandra att hon måste locka med andra frestelser (såsom mexmat, för att vi kanske borde äta någonting) för att över huvud taget få ut mig ur den där fina bokaffären (som har fler författare än bara Gioconda Belli, Paulo Coelho, Sergio Ramirez och en handfull till), Zara-butiken (där materialen känns som en dröm, för de ger inte känslan av Gladpack på en svettig ost) eller den proppfulla skivaffären (som har sektioner med olika musikstilar, eftersom det finns olika musikstilar och inte bara salsa, merengue och reaggaeton).

Mexico känns på många vis modernare än Sverige. Jag fick åka i någonting som liknande en svävare när jag klev ur planet för att anlända vid flygterminalsbyggnaden. Kändes som om vi flyg ca en dm ovanför marken. Men på samma gång måste också tilläggas att i detta gigantiska land har jag enbart haft äran att besöka en väldigt begränsad region, som omfattar Mexico City med dess omkringliggande städer och byar, såsom Cuernavaca m fl. Det fattiga Mexico, eller det konfliktfyllda Mexico, som ju också är högst sanna verkligheter, har jag inte konfronterats med på denna resa.

Med detta tackar lantisen för sig och hoppas på mer metropolitiska upplevelser i Stockholm om en sisådär två veckor. T ex att få köa till en bar, slippa ha med sig en toarulle i väskan eller att transportera sig inom stan utan att behöva pruta ned priset. Ha det gott!

Varma hälsningar
Viktoria